Jag läser nu boken " Hemma Hos Martina" och i första kapitlet så skriver hon om ett samtal hon gör med sig själv som ung.
Gud ger henne en minut att ringa sig själv som ung och säga vad hon vill.
Hon varnar för tuffa killar och dåliga inköp mm.
Fick mig att fundera på vad jag hade sagt. Skulle man vara djup och varna för alla hemska saker och all sorg som du kommer att uppleva eller skulle man hålla det lättsamt.
Visst det finns mycket saker som jag skulle vilja varit utan i mitt liv men undra vart jag hade varit då. Om jag inte hade haft det där hemska förhållandet så kanske jag inte hade haft Tommy i dag.
Allt kommer nog i sin takt och jag tror att det finns en mening med allt.
Det kan vara en obetydlig mening men det kan tillslut samlas upp i något stort, vem vet.
Det är ju helt omöjligt att veta.
Kanske att jag bara hade sagt till mig själv som 14 tjej att du är helt fantastisk.
Det hade nog varit det bästa med tanke på min förmåga att överanalysera allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar